Vem har ratt att klaga?

Hej fran New York, idag ar det Upper East side som galler. Igar morse satt jag pa hotellrummet i Soho och skrev ihop en kronika till Expressen, ut och kop dagens tidning nu! Men det blev nagot sant har, ursakta varldends langsta blogginlagg...

Sitter på hotellrummet i New York får veta att Linda Skugge är förbannad på mig. Jag är en jäkla gnällspik, menar hon i sin blogg.
Jag är inte den som förespråkar bloggbråk, absolut inte. Framför allt inte tjejer emellan. De flesta konstiga attacker bemöts bäst med tystnad. Strunta i det, fokusera på ditt och gå vidare. Men den här gången kan jag inte riktigt låta bli.
För jag är överraskad. Detta trodde jag inte om Linda Skugge, men hon verkar tydligen tycka att alla barnlösa unga kvinnor som pusslar med karriär, kompisar, kärlek och livet ska hålla klaffen. Hon ger mig som exempel. Vi ska banne mig inte klaga. För det provocerar henne. Vi vet nämligen inte vad "jobbigt" är.
"Ebba, på min 30-årsdag hade jag två små barn och la mig kl 19 för att jag var så slut att jag trodde att jag skulle hamna på dårhus. Under året då jag ammade min trea körde jag ofta trippel-nattning, dvs man nattar alla tre barnen ensam. I åtta månader sov jag på en sketen madrass som jag själv åkt och köpt på fukking Jysk. Vad gjorde du då, Ebba? Drack lite skumpa och kände dig stressad över att du inte kunde säga "nej"?"

Faktum är att jag firade min 28-årsdag i veckan med ett glas champagne. Egentligen ett halvt - haft sprängande huvudvärk hela veckan av flera skäl, stora och små, som Linda Skugge inte har någon aning om. Vad vet en sådan som Linda Skugge om mitt liv? Och vad ger henne rätten att se ner på det?
Varför anser dessa "supermammor" att de är bättre än sådana som jag, som inte vid 30 års ålder hunnit skaffat tre kolikbarn, villa och våningssängar? Hur vågar hon, undrar jag, sätta sig över hur andra människor väljer att leva sina liv? Är det bara jag som får känslan av att påhoppet på barnlösa trettioåringar i karriären är en smula bittert? 

Med vilken rätt skriver Linda "När Ebba får barn kommer hon aldrig ligga på en Jyskmadrass i åtta månader. Nä för hennes mamma läkaren och pappa redaren kommer att komma till undsättning och ta hand om sin lilla prinsessa. Prinsessor ligger inte på Jyskgrejer på golvet"? Nej, det gör jag inte. För det är inte min verklighet, i alla fall inte just nu.

Men det betyder inte att mitt liv är någon dans på rosa, fluffiga Chanel-moln jämt. Pressen minskar inte direkt i dagens hårda ekonomiska klimat, känner ständigt att varken tiden eller jag räcker till, inte på jobbfronten, inte på kompisfronten. När jag vaknar mitt i natten av mitt eget tandgnisslande och hjärnan på högvarv inför kommande dag, så är det inte någon tröst att jag inte behöver oroa mig för barnens matsäck till imorgon.

Ebba kan få komma hem till mig och gå kurs, skriver Linda. Så får jag smaka på verkligheten. Så typiskt kvinnligt, och jag blir så trött. Ständigt ska vi jämföra oss med varandra. Kolla på mig, kom hem till mig på kurs så får du se på mitt helvete. När blev det en tävling i vem som har det jobbigast? Vem som har rätt att klaga? Tror att man ska vara försiktig med att be andra sluta gnälla, för ofta har man ingen aning. Men vad vet jag - jag ligger ju inte och trippelammar på en "sketen madrass" jag själv åkt och köpt på fukking Jysk?

Kan inte heller låta bli att undra, var det inte ett val Linda gjorde, att exempelvis skaffa barn så tidigt? Jag känner hårt arbetande, sönderstressade tjejer strax under trettio som gärna skulle haft barn hyfsat snart. Sedan var det ju den lilla parentesen att man ska hitta någon att fixa det med. Helst någon hyfsat vettig, som vill samma sak. Det finns också de som väljer att vänta för att satsa på karriären. Även det måste man respektera. 
"Kan inte alla unga brudar bara skaffa barn och börja leva ett liv som finns på riktigt", skriver Linda. Nej, riktigt så enkelt är det inte, alla gånger, vill jag påminna trebarnsmamman om.
Så Linda, du är fantastiskt cool, smart och duktig och en inspiration som jonglerar barn, bil, villa, kräksjuka och krönikor. All respekt. Det är din verklighet och jag är övertygad om att den är skitjobbig ibland. Gnäll på! Övertygad om att alla mår bra av att gnälla av sig (gärna med nagon som orkar lyssna länge och med många "ååh", "usch, fy vad jobbigt" och "stackars dig"). Men ensamrätt på att gnälla har du INTE...