Vad kommer hända när jag dör?
Jag funderar mycket. Har alltid gjort. En gammal flickvän tittade mig djupt i ögonen en gång och sa till mig att jag funderar alldeles för mycket. Ibland är det som att du inte har tid att bara vara, sa hon. Och så är det säkert. Dagdrömmeri och funderande har alltid varit en del av den jag är. En stor del till och med.
Häromdagen hade jag svårt att sova så i stället gick jag upp på taket på mitt hus i Melbourne för att fundera lite. Jag gick fram till kanten av huset och tittade ner. Det skulle jag förstås aldrig gjort. Jag är löjligt höjdrädd. Ibland är jag inte det minsta rädd, andra gånger kan jag inte ens gå ut på en balkong. Den här gången smög sig den sedvanliga höjdrädslan på. Jag får för mig att jag kommer att hoppa över kanten. Det är förstås en jättelöjlig känsla, men så funkar det för mig. Jag får för mig att jag inte kan kontrollera mig själv och att jag kommer hoppa över kanten. Smart kille. Fort som fan lyckades jag rycka tillbaka huvudet. I stället för att hoppa började jag fundera. Är det inte det ena så är det det andra. Om jag nu hade hoppat, tänkte jag, då ska ju livet flasha förbi framför ögonen som något sorts bildspel på speed. Vilka bilder ur mitt liv skulle spelas upp, fortsatte hjärnan. Vilka situationer ur mitt liv skulle vara viktiga nog för att kvala in på denna livets sista lista? Har jag levt ett liv intressant nog eller skulle det bli oändliga bilder av gångerna man tog bussen till skolan. Boy, vilket antiklimax i så fall. Här ska man till att bli köttpannkaka och allt hjärnan vill spela upp är lökiga bilder från en buss i Göteborg. Fy fan.
Jag satte mig ner och funderade vidare medan solen sakta letade sig upp över hustaken i Melbournes innerstad. Men lite har du väl ändå levat, Jonas? Du har älskat så att hjärtat gått sönder, du har sett nära och kära både födas och dö. Tänk till. Och medan solens strålar sakta värmde mig började någon sorts lista formas. Bildspelet tog form. Plötsligt mindes jag gången när hela min familj satt och kurade bakom en stenmur någonstans på Fårö. Det blåste som fan, precis som det alltid brukar göra på Fårö. Hela familjen satt och kurade tillsammans med mina sysslingar och deras familj. Vi skulle äta lunch och inget jävla väder i världen skulle få förstöra vår dag.
Vinden ven, barnen frös, men här skulle det jävlar i mig has picnic. Så det hade vi.
Andra bilder kom till mig. Vissa av dem har jag redan skrivit om här tidigare, ögonblick som på många sätt format mig till den jag är. Min första kyss platsar säkert på listan. Flickan i fråga hade ingen aning om att just den kyssen var min första. I hennes värld var jag en världsvan kille som visste allt. Det var förstås helt fel. Jag var extremt osäker, rädd och vilsen, och till slut var det hon som tog tag i mig och kysste mig så att mina knän blev till sladdrig gelé. Till och med där och då förstod jag att det var ett speciellt tillfälle. Jag bokmärkte minnet redan då. Klick.
Gången jag blev av med oskulden är förstås ett annat. Vilken plats får det? Det var faktiskt fint. Ett minne jag vårdar. Samma sak för henne. Hoppas jag. Om det skulle platsa i hennes sista bildspel vet jag inte, men nu är det jag som håller på och dör här, vi glömmer henne för en stund.
Sedan ett annat minne. Det var första dagen på sommarlovet och jag och min lillebror lekte på gräsplanen framför huset i Burs på Gotland. Jag kunde höra svalorna, känna doften av syrenhäcken och vinden i ansiktet. Men det jag kunde känna mest var känslan när dartpilen satte sig rakt i huvudet. Min lillebror hade kastat en pil som satte sig rätt i skallen på mig. Bilden av min mammas ansikte när hon såg mig komma in i köket glömmer jag aldrig. Vi hade varit där i tio minuter och hennes söner hade redan lyckats se till att en av dem fått en pil i skallen.
Andra minnen flashar förbi. Minnen som alltid finns där. Minnen jag går igenom varje dag. Jag ser henne framför mig där i sängen i hotellrummet i Venedig. Jag frågar nervöst om hon vill gifta sig med mig. Hon gråter och skrattar och säger förstås ja. Jag plockar fram ringarna av papper som jag gjort på flygplanet och allt är magiskt. Även om det tog slut senare.
Jag ser min pappa. Han ligger där med händerna knäppta över bröstet, död efter år av plågor i cancer. Bilderna fortsätter välla över mig och jag inser att jag omöjligt kan välja. Kärlek, död och allt man kan önska. Det skulle nog bli ett magnifikt bildspel, trots allt. Jag tror emellertid att jag fortsätter leva lite till. Den gång livet flashar förbi mina ögon ska jag reagera förundrat. Du har levt, Jonas, ska jag tänka. Du har faktiskt det. ■
Kommentarer
/
13:01 / 23 januari 2008
Riktig talang som denna är inte något man ser varje dag. Jag berördes!
/
16:20 / 1 december 2007
vart har han tagit vägen??? det var ju det bästa med VR. jag älskade hans krönikor och det var de första jag läste när jag öppnade tidningen.
/
18:06 / 5 november 2007
Vart har du tagit vägen??? Saknar dig, dina ord, dina tankar, vitsigt, djupt och alldeles alldeles underbart!!! Kom tillbaka!!!!
/
17:59 / 5 november 2007
Vad hände? Varför får vi inte längre läsa några "Silverfisk"-krönikor i VR? De bara slutade, helt plötsligt. Utan minsta lilla varning. Jag som älskade dem!
/
21:14 / 9 september 2007
Det du skriver om är verkligen nått som jag tror alla kan känna igen sig i. Alla har nog funderat på vad som skulle hända om man bara tog ett litet kliv över en kant, och dog. Eftersom ingen vet vad som händer går det bara att just fundera. Men en sak är jag säker på: Det är inte slutet när man dör. Tvärtom. Det är då allting börjar...
/
20:45 / 7 september 2007
Jag känner exakt samma när jag står högt uppe som på en balkong eller så. Man tror att benen kommer ta ett steg ut och kliva över utan att man vill det.Klarar inte av höga höjder!
/
15:30 / 6 september 2007
Fy va läskigt, jag känt exakt samma sak när ja är högt upp..typ parisehjul! man vill hoppa fast man inte vill precis som om kroppen drar sig över..
/
11:46 / 5 september 2007
Så jävla bra skrivet! Jag brukar också ofta fundera på sådant här! När jag ser det här vill jag bara ha mer!
/
18:07 / 24 augusti 2007
Otroligt vacker text. Sluta aldrig skriva! Man känner verkligen något när man läser dina krönikor.
/
16:28 / 22 augusti 2007
Älskar dina krönikor! Vet ingen som skriver så mycket från hjärtat som du verkar göra.. Den enda dåliga av dig som jag läst är den om när du blev kär i Chloe Sevigny. Fattade inget av den. Men den här grep verkligen tag i mig. Får hur mycket som helst inspiration och mod av dina krönikor, älskar själv att skriva. Fortsätt, och snälla sluta aldrig att skriva i veckorevyn.
/
14:51 / 5 augusti 2007
Halloj, jag orkade inte läsa hela texten, he, men ja tänkte bara säga att det är ju helpositivt att du tänker! Och att du gillar det. Ja menar, annars hade du ju inte kunnat skriva, för då hade du inte kunnat tänka ut en massa å skriva! Haha! Det är väl brrra eller va säger du? Tänk (<-) bara, då hade du ju inte haft värsta skojiga yrket! Själv kan ja tycka att det är tråkigt att bara sitta å tänka, jag blir som rastlös, det får ja jobba på.. Tja! // sofie ye
/
15:38 / 3 augusti 2007
Dina krönikor är helt klockrena. De bara sitter där - som en smäck. Shit!
/
14:35 / 3 augusti 2007
Du ar underbar pa att skriva,det ror verkligen en dte du skriver. Tack! For din fina blogg!
/
22:39 / 2 augusti 2007
Du är helt otrolig på o få snurr i huvet på en annan! Jag verkligen älskar dina bloggar! Du inspirerar mig o får mig att vilja skriva o tänka kring saker! Tack!
/
18:43 / 2 augusti 2007
jonas , du skriver så jävla bra !! du får verkligen en annan att börja fundera. det var fint som fan. Fortsätt så, jag vill ha mer av din talang !!
/
00:09 / 31 juli 2007
Fortsätt fundera Jonas, det är nyttigt.Jag är själv arbetslös & vilsen i Norge och undrar ständigt va fan ja håller på med.Men jag lever.
/
16:58 / 24 juli 2007
untie the human body from tvångstankar. visste inte att man kunde tänka förmycket .. finns inget som heter så.
/
18:59 / 11 juli 2007
Jättebra krönika. Tänkte på det här ämnet idag och du fick mig att tänka att jag faktiskt har varit med om mycket saker i mitt liv även om de kanske inte har varit så där jättestora. Riktigt bra skrivet. Gillar dig och dina krönikor!
/
19:18 / 8 juli 2007
Hej du Silverfisk! Efter månader av tystnad har jag bestämt mig för att slutligen tillägna dig en liten kommentar. Jag är en riktig tidningslus, och har alltid haft ett speciellt intresse för just krönikor. När du plötsligt dök upp i min favorittjejtidning var jag dock kritisk; vad kan den här killen säga mig? Hur ska han kunna påverka, uppröra och gripa tag i mig? Nej, helt ärligt så var mitt första intryck av dig mycket negativt. Men efter att ha läst krönika ett så var jag fast! Det du skrev berörde mig, skakade om mig, fullkomligt fyllde mig med bubblande tankar och åsikter. Efter det ögonblicket är din krönika det första jag läser när jag får min VR, och jag blir aldrig någonsin besviken. Det känns lite som du levt det livet jag lever, ja nästan som om mitt liv inte är annat en komisk jävla repris på ditt. Silverfisken, let's say this the australian way: we may be soulmates.
/
15:43 / 2 juli 2007
Wow, vilken känsla man får av att läsa din krönika. Jag trodde jag var den ända med fåniga tankar om att man ska göra en sak som man inte kan kontrolera. Värkligen rörande text. Din krönika skrivs med sådan passion och känsla. MERA! Vad jag vill säja är Du Äger!!
/
18:02 / 1 juli 2007
Jag gillar inte krönikor, inte bloggar heller för den delen. Gråter gör jag inte heller. Men när jag började läsa den här så kunde jag inte sluta. När jag väl kom till slutet av krönikan fällde jag en tår för det var så vackert skrivet. Så nu ska jag fortsätta läsa dina krönikor.
/
23:18 / 29 juni 2007
Vet inte varför jag älskar dina krönikor..det måste vara för att dom alltid är så roliga och bara jätteläsvärda! Jag läser din sida först när min längtade VR (som jag alltid ser fram emot)slinker ner i brevlådan!! Du e bäst Silverfisken!
/
17:51 / 29 juni 2007
Det kan vara så att dina krönikor i veckorevyn har gjort den klart läsbar. Finner mig alltid fast i dem och alltid vankandes, längtandes tills nästa kommer ut. Jag vet inte vad det är, eller varför, men det klickar och jag fascineras. Att kunna läsa är en stor del utav att vara människa, så som att skriva. Tack.
/
21:54 / 25 juni 2007
Sträck på dig och va stolt över dig själv för du rockar våra hjärtan silverfisken.Du är en sån där människa som sätter ljus på tillvaron. Le och sträck på dig!
/
20:41 / 25 juni 2007
Väldigt bra krönika, men jag måste bara säga det jag tänkt på. På bilden som du har, så ser du ut som Dr House, i serien på Tv4 :)
/
13:17 / 23 juni 2007
Rubriken fick mig o fastna o läsa vidare.. jag älskar att höra folks tankar om döden, själv har jag blivit kristen efter att jag verkligen kände Gud, på riktigt,det är inget man kan förklara men en sån.. frid. Som att stenen drogs bort från hjärtat. Nu tror jag på himlen.. men det är vad jag tror och jag vill inte tvinga på nån annan min tro, men jag skulle vilja diskutera mer! Det är så intressant, men folk vågar liksom inte.. döden är man rädd för, vill tränga bort... Inte så att man ska sluta leva för det, men man måste väl våga prata om det? Kul och tack för att du tog upp det!
/
17:02 / 22 juni 2007
Man blir så gald av att läsa dina krönikor, på nått sätt kan kan känna igen sig i dem. Du skriver på ett sätt som är helt outstanding. fortsätt med det du gör.... du gör helt enkelt världen lite roligare med dina texter
/
00:29 / 22 juni 2007
Jag är så vansinnigt glad att du skriver i vr... Efter varje gång jag läst din krönika har jag känslan av att ha blivit tagen på bar gärning. Dina ord är så träffande.. Fortsätt skriva länge till i VR så kanske jag kan komma underfund med vem jag är, har lite svårt med det..
/
09:59 / 19 juni 2007
Oj,vilken text.Jag blir verligen inponerad.Du lyckas beskriva ditt lilla bildspel över ditt liv som om det vore vardagsmat,det låter så självklart vissa saker.Och det är i och för sig sant.För alla tror jag tänker så där ibland. Jag plågas mest av ska jag hoppa ut framför tunnelbanan/tåget eller ska jag inte hoppa?Då glider mina tankar till min syster och hur livet skulle se ut om jag dog.Hur min egen begravning skule bli en solig dag som om Gud hade glömt bort att jag hade dött.Ja som sagt det är ganska lätt att börja frosa i sina egna minnen och fantisera om sin begravning,jag gör det inte på ett hustak utan på en perong men sak samma,minnen är mysiga så det så.
/
12:57 / 15 juni 2007
Wow. Så väl skrivet, så intresant att läsa. Jag förundrar mej över din ärlighet, din förmåga att skriva och känslan du väcker. Tack!
/
11:36 / 13 juni 2007
Samma här, pratar mycket med min pojkvän om vad som händer efter vi dör "inget" säger han och bryr sig inte. Hallå?! inget?! jag blir nästan arg på honom och börjar diskutera...sen kommer kommentaren "du funderar för mycket" Om inget händer...vad är då inget? humm
/
20:34 / 31 maj 2007
Jag läser sällan krönikor, just för att de inte är intressanta helt enkelt. Fast varje gång jag öppnar VR så läser jag din krönika bland de första jag gör... Du skriver verkligen skitbra killen!! Intressant och givande, du är grym!
/
14:46 / 31 maj 2007
your'e the best! riktigt jävla bra skrivet ska du veta. jag säger som alla andra: berörande.
/
22:03 / 30 maj 2007
Du är verkligen grymt duktig. Kan säga att jag själv har upplevt bildspelet. Alltså en riktigt jävla nära döden upplevelse. Allt bara blinkade förbi. Jag tror definitivt att du har levt ett innehållsrikt liv hitills, och hoppas att du får många mer års erfaranhet. Dinna krönikor berör ända in i hjärtat! Tack!
/
15:11 / 30 maj 2007
Det är sällan jag underhålls och berörs av krönikor, men det händer alltid när jag läst dina.
/
15:11 / 30 maj 2007
oh my god, jag älskar verkligen dina krönikor så jävla mycket!!!!!!!!!!!!!! <3
/
15:11 / 30 maj 2007
Ja, frågan om bildspelet har dykt upp många gånger efter jag läst denna. Älskar dina krönikor, dom berör och är som krönikor ska vara enligt mig! Tack, du förgyller tillvaron!
/
15:11 / 30 maj 2007
Du är helt grymt bra!! Vilken underhållning! Helt fängslad från början till slut.. Fortsätt skirva massor så att vi kan läsa dina roliga och bra krönikor! :)
/
15:11 / 30 maj 2007
Oj, det är en speciell känsla som kryper över en när man läser sina egna tankar från någon annan. Jag trodde jag var ensam om att tänka att jag kommer att hoppa över kanten om jag står kvar här. Jag ville tro att jag var ensam om att överanalysera allt och gå igenom mitt liv om och om igen. Som om jag vore rädd att glömma bort de om jag inte rotade i mitt förflutna. Försöka se vem jag varit och vem jag kommer att bli... Riktigt bra skrivet!
/
15:11 / 30 maj 2007
aah jag trodde att jag var ensam med känslan av att kroppen tänker hoppa när man ser ner för en hög kant, det är inte alltid, men då och då. plus att jag håller också alltid på och grubblar över livet, bildspel och hela skiten, de säger att jag lever i min egen värld ibland... thanks for sharing!! du är shiit duktig på att skriva, pusspuss
Skriv kommentar
Laddar dagens fråga...
Testa kändisfrisyrer
Funderar du på att fixa lugg som Heidi Klum? Eller lockar som Lindsay Lohan? Testa Veckorevyn.coms kändisfrissa här!
Kändisfrissan – nu även med killar!Ladda ner flash för att använda VRTV.
