I mina öron skiljer sig ”För sent för Edelweiss” mycket från dina tidigare skivor. Hur tror du att dina fans kommer att se på det?
– Jag vet faktiskt inte, men jag tror att det blir både ris och ros som det brukar vara. Det är inte att spela säkert för fem öre på den här skivan. Andra gillar den kanske inte överhuvudtaget, men det är jag van vid.
Kan du känna en press på att du alltid måste vara den här spralliga göteborgskillen som sjunger om spårvagnar?
– Jag tror att många är tacksamma över att jag inte bara sjunger om spårvagnar och extasliv. Det här är verkligen inte en popexplosions-grej som det var på första skivan.
Jag läste en gammal intervju med dig i Aftonbladet där du berättade att du kände dig helt utmattad. Hur känns det efter den här skivan?
– Inte som förr. Jag var osäker på allting förut. Ska jag verkligen vara sångare? Jag är ju basist. Jag var osäker i rollen. Det kändes fånigt bara. Varför gör jag det här? Allt kändes skithårt och jag kände mig helt less på alltihop. Jag tänkte att jag inte ska göra någon mer skiva. Det blev en otrolig kraftansträngning. Det var slitsamt.

På nya skivan sjunger du om indieklubbar och kranar och allt det är. Kan du sakna det livet?
– Man får greppa efter de halmstrån man har. Hela låten ”Tro och tvivel” handlar om att inte deppa, att se solen. Det är tunga motgångar men så fort refrängen kommer så öppnas det upp – POM! – med körerna och allt. Och så kommer texten. Jag svär att jag såg mirakel. Jag hörde frälsningsarmen sjunga, första gången jag såg dig var stjärnorna tydligare och en näktergal sjöng vid Järntorget och det finns inga näktergaler vid Järntorget men jag hörde dem ändå för du var så vacker när jag såg dig...
Kan du fortfarande göra musik för tonåringar, kan du sjunga om deras smärta?
– Det ska bli väldigt roligt att se. Jag utsatte dem rätt hårt med förra skivan, men en del hängde kvar ändå. Men man vet ju aldrig. Man kan ju spela säkert också, och förställa sig och göra ”Känn ingen sorg för mig Göteborg” igen och ungdomsromantik. Men jag är ingen ungdom längre.
Hur var det att jobba med Jocke Åhlund?
– Vi repade ingenting. Det var skönt, de första skivorna ville jag hålla i rodret mer än vad jag gör nu faktiskt. Jag släpper in andra mer nu. Även om jag har en idé om hur jag vill att det ska låta så har jag sänkt garden nu. Förut var jag på tårna hela tiden.

Hur kom låten "För en lång lång tid" till?
– Det var en timme kvar tills mitt tåg skulle gå och då säger Jocke (Åhlund) ”Har du nån mer låt, har du nån mer låt? Spela upp, spela upp”!
Och så var det den där låten jag körde och det är den första tagningen som hamnar på skivan. Och då var det 20 minuter till tåget skulle åka och vi hann med det.
Hur kändes det?
– Jag skämdes ihjäl när jag skulle sjunga texten. 'Någon dag är jag din jakttrofe' (Håkan börjar sjunga lågt och mumlande på "För en lång, lång tid"). Jag skäms alltid när jag ska spela upp en ny låt.
Det är så pinsamt. Man har hållt på med det som en lek hemma och så tror folk att det ska vara bra. Första gången mumlar jag texten, jag vågar inte riktigt. Så får man kanske ett uppmuntrande ord ”Det där ackordet var bra” och det räcker  för att jag ska gå igång och ta ut allt och bara 'Någon dag är jag din jakttrofé' (Håkan sjunger superhögt).

Jag lyssnade på ”Tro och tvivel” och den påminner mycket om ”Dom kommer kliva på dig igen”.
– Ja, det är en fortsättning på den skivan, det är samma historier nästan. Den är väldigt självbiografisk men sen hittar jag på grejer bara för att få det att låta bra och låta det bli en bärettelse. Då får man ta det som man själv har upplevt och måla det i starkare färger.
Vilken låt betyder mest för dig just nu?
– "Kär i en ängel" och Buss-låten. Jag älskar stråkarna på den. Man blir lite fåfäng på såna grejer. Den är bara inspelad rakt av, det är grymt att vi behöll det och att vi behöll att det ibland låter fult och att rösten är så...ful.
Vad gör du i sommar?
– Det blir en vanlig festivalsommar med festivalspelningar. Men först Scandivanium och Arenan och Köpenhamn och Oslo. Det ska bli skitkul att turnera, vi fick lite av det förra sommaren och vi fick lite av det förra sommaren med Gröna Lund och Liseberg och.. åh fan, jag har ju glömt! Jag har glömt att säga det! Jag blev så himla glad över det du skrev i tidningen!
Jag läste det tre gånger. Nej mer, trettio gånger! Det var så himla peppande!
Åh, tack!
– Vi festade hela natten med både det ena och det andra på grund av din recension! Tyvärr gjorde det så att vi blev lite trötta dagen efter när vi skulle spela på Gröna Lund. När vi gick upp dagen efter så kom inte känslan lika bra. Jag trodde inte att det inte skulle komma en enda människa till spelningen i Göteborg. Jag sa till bandet att det kanske bara kommer 1000 personer. Det är bra att inte förvänta sig nåt. Men den konserten i Göteborg var en av mina finaste stunder.
Ja, det var riktigt grymt. Vad lyssnar du mest  på just nu?
– Alldeles innan jag ska spela in en skiva så konsumerar jag hur mycket musik som helst. Innan jag ska ut på turne så kollar jag på livegrejer med Stones från 1972 och sitter och plöjer för att bli sugen. Jag lyssnar på mina gamla idoler och sen frågar jag polare om de har nåt att ge mig och Isse skickade över 10 gamla skivor med Sweet och gammal glamrock som var jävligt grymma. Det är mycket koskällor och 70-tals gitarrer.