SPARK I BAKEN
Anorexia
Anorexia
Jag har haft allvarliga ätstörningar. När jag var 18 år åkte jag till New York ett halvår för att studera. Jag kom hem över 20 kilo lättare. Det är något konstigt som händer i ens huvud när man får en ätstörning. Jag kände mig otroligt snygg och smal. Att mitt hår blev tunt, mina bröst försvann (gick från 80 b till 70 a!), och att min mens försvann struntade jag fullständigt i. Det enda jag brydde mig om var min vikt. Jag kunde själv inte se att jag var sjuk.
Som tur var så hade jag familj och vänner som brydde sig och som tog hand om mig. Mina föräldrar hotade med att dra hem mig tidigare från New York och till slut anmälde jag mig själv till Huddinges ätstörningsklinik för att få tyst på tjatet. Själv tyckte jag fortfarande inte att jag var sjuk. Jag såg inte att jag såg ut som ett vandrande skelett.
Jag kom hem till Sverige den 18 juni 2002. En vecka senare hade jag mitt första besök på Huddinge. Jag var ytterst nära att bli inlagd med sondmatning. Vid läkarundersökningen var mina värden så dåliga att de sa att om min kroppstemperatur var under 35 grader skulle jag bli inlagd. Den var 35,2.
Både jag och min familj trodde att jag skulle vara frisk till jul. Men – det tar tid att bli frisk. Jag gick till Huddinge två gånger i veckan i över 1,5 års tid och träffade min behandlare. Jag fick lära mig att äta på nytt och gick långsamt upp i vikt igen och till slut fick jag tillbaks mensen.
En av de saker som fick mig att verkligen vilja bli frisk (förutom att jag märkte hur mycket jag skadade min familj) var att jag ville träna igen. Jag fick nämligen inte röra mig någonting i början och jag saknade att vara instruktör och att träna! Jag ville få energin tillbaks och kunna leva ett normalt liv utan matångest. Jag tränade innan jag blev sjuk, och det var inte träningen som fick mig att bli dålig. Det var snarare en kombination av dålig självkänsla, påverkningar från omgivningen och min egen press på mig själv att vara perfekt.
Jag säger inte att det är lätt att bli frisk. Min resa har varit betydligt svårare än det här inlägget ger sken av, och att ha haft en ätstörning är lite som att leva som en nykter alkoholist. Det är farligt för mig att banta eller gå på diet eftersom det alltid finns en risk att halka dit igen. Men jag tror inte att jag kommer göra det. Jag älskar nämligen livet och träningen för mycket!
Varför berättar jag det här nu? Jag vet egentligen inte varför jag inte har gått ut med det här tidigare, men jag tror jag har ansett det vara lite för privat. Men, jag är inte sjuk längre och min fd sjukdom är ingenting jag skäms över. Jag har tagit mig ur den och blivit otroligt stark på köpet. Samtidigt vet jag att det tyvärr finns många som har varit, eller är, i samma situation som jag varit i och jag vill visa att det går att bli frisk och livet blir så mycket bättre när allt inte handlar om att ha full kontroll över maten och att hela tiden gå ner i vikt. Så – kanske finns det någon jag kan inspirera till att vilja bli frisk genom att berätta att jag också varit sjuk?
Jag har haft tur. Mina undersökningar visade att jag aldrig hann få någon benskörhet (vanlig bieffekt) och läkarna säger att jag har lika stor chans att bli gravid som någon som inte varit sjuk. Min kropp har läkt sig själv.
Idag älskar jag mig själv som jag är. Visst – jag har dåliga dagar som alla andra. Men jag har betydligt fler bättre dagar än sämre och jag ska aldrig hamna i det hål jag än gång var.
Lycka sitter inte i kilona. Jag var definitivt inte lyckligare när jag vägde 48 kilo.
Behöver du hjälp? Gå in på Abkontakt >>
Kommentarer
Hejsan! Jag har varit med om nästan samma sak, kolla gärna in min blogg där jag uppmuntrar andra att försöka sluta!http://frulillis.blogspot.com/
jag med dej oxå! du terese. tack verkligen för att du svara, ( inte) du kan väl iaf informera om du tänker svara eller inte, så jag slipper gå in coh kolla varje dag!
Åh, Mia. Skulle vilja prata med dig. Har också problemen.
snälla svara på mitt inlägg!
hej. pinsamt att berätta för dig, men vet ingen annan möjlighet, här kan jag vara anonym. allt stämmer in på mig. jag simmar varje dag, 1-2 km, cyklar hem , VRÅLHUNGRIG, eftersom jag struntade i skolmaten. äter mat, sen åker på en 2 timmars träning. varje dag. slänger av mig kläderna såfort jag kommer hem och väger mig. om jag väger "för mkt" spyr jag upp maten. har ingen mens längre, har inte haft det på ett halvår. väger 50 kilo och är 178. säg nått jag kan göra? vill inte leva såhär men kan ändå inte sluta
Hej! Mycket intressant och glädjande inlägg måste jag säga! Glädjande att man kan bli frisk och må bra i sig själv som du verkar göra. Jag har själv aldrig haft en ätstörning, men en nära kompis till mig hade det. Jag har läst några kommentarer här och jag förstår dom som säger att kontrollbehovet i aneroxin övergått till ortorexi och jag förstår vad de menar. (För aneroxi handlar väl till stor del av kontroll?) Men bara för att man älskar att träna har man ju inte ortorexi... Jag älskar att träna! Tränar ca 3-4 gånger i veckan, varierar gruppträningspass med gym. Förra veckan fick jag en privat genomgång i gymmet (som ingick i kortpriset), det var jätteintressant och nu är jag jättepeppad på gymmet! Oj, vet inte varför jag skrev allt det här, men hursomhelt så gillar jag din blogg, men blir så insprierad! Hejs!
Riktigt starkt att gå ut med det och riskera att få puckade kommentarer. Jag har också haft ätstörningar, men kommer dessvärre aldrig bli frisk. Har haft ett gäng återfall genom åren... Jag slutade äta mer eller mindre helt och hållet, och tränade som en galning. Dålig kombination... Men det är då jag tackar min lyckliga stjärna för såna människor som du, som skriver om sund kost, sund träning och en sund syn på kroppen och livet. Du är en stark tjej!
Modigt att berätta! Jag är själv frisk från en ätstörning och träning hjälpte mig också oerhört mkt.
Modigt att du berätta det för oss läsare! Ätstörningar är absolut inget att skämmas för ju och det finns överallt. Jag är själv sjuk i anorexi och har varit det i flera år. Jag går i behandling och kämpar verkligen för att bli frisk och KUNNA BÖRJA TRÄNA IGEN, för jag precis som du, ÄLSKAR träningen och har alltid gjort det. Tack för en bra blogg!!!! Du är super!
Verkligen kul att se det gå bra för dig till slut. Har en kompis som nylligen blivit träningsinstruktör och mat och träning har gått henne på huvudet totalt. skull hon äta en onyttig grej måste hon direkt åka till gymmet och sen ut och springa eller cykla några mil för att som hon säger "förbränna" det direkt. Jag har kännt henne i ca 5 år och vi har även arbetat tillsammans och jag tjatar hela tiden att hon ska äta riktig mat, inte BARA proteindrinkar och frukt, magen behöver arbeta osv. Tjat tjat tjat, inget hjälper, vad ska jag göra???
Br skrivit! Jag har själv en ätstörning som jag är besluten att bli fri från, men somsagt dte är inte lätt och varje dag är en kamp!
Väldigt modigt och bra av dig att berätta om det! Det är inget att skämmas över. Jag är i den sitsen nu. Har försökt bli frisk i 1,5 år nu. Det är bättre , men mensen kommer aldrig. Hur lång tid tog det för dig? Jag känner igen mig så himla mycket i det du säger! Lusten till träningen är också en stor drivkraft för mig! Skönt att du har lyckats må bra igen! Ha det bra!
Jag har en ätstörning. F*n.
Hej Terese! Gud vad starkt och modigt av dig att berätta detta för dina bloggläsare...o tack för att du delar med dig av dina erfarenheter! Är glad över att du fått ett sundare perspektiv på maten nu och du har så rätt om att lycka inte sitter i kilona, vare sig man är underviktig eller överviktig. Kram! http://sollis.blogg.se
Det är mycket starkt av dig att berätta, och jag står för att hellre berätta än att hålla hemligt. Det blir så mycket hysch hysch. Men jag talar av egen erfaranhet när jag säger att bara för att man blir frisk från sin anorexi, betyder det inte att man inte tar kontrollen med hjälp av något annat, tex träning. Jag har haft anorexi i fem år, och har de senaste tre åren istället fått kämpa mot ortorexin, en lika hemsk sjukdom, jag kan helt enkelt inte sluta träna. det är sunt att träna får man höra, men hur sunt är det att tillbringa 9 tim om dagen till träning? Jag vet min plats, men jag undrar om du mår så bra som du framstår. Om du gör det, kan jag inget annat än glädjas, jag vill dig bara väl, och är glad att du bekämpat sjukdomen. Ta hand om dig.
Så modigt och starkt av dig att våga dela med dig av något så jobbigt som jag antar att denna sjukdom är. Du ska ha en stor eloge för att du går ut o berättar o på så vis kan hjälpa andra. En stor kram till dig.
Vad skönt det var att läsa om någon som haft det som jag har nu. Du ger mig inspiration till att ta mig ur det här! Det är som om jag är två personer, en som innerst inne verkligen vill bli frisk och en dominerande person som hela tiden framkallar ångesten.
Du är så grymt stark, Therese! kram
Har aldrig förut kommenterat här men... Du har iaf en helt fantastisk blogg och är en verklig förebild. Ta hand om dig och njut av livet!
Kände också det på mig. Har samma historia som du. Anorexi som övergått i ett stort kost och träningsintresse. Vi är nog många tror jag. Kontrollbehovet mitt är nog stort, men ortorexi vet jag inte...
Bra skrivet, du är otroligt stark som berättar om detta. Jag gick ner ett flertal kilon i vikt förra året, trodde att det skulle göra mig lyckligare, men ack så fel jag hade. Någonting gick otroligt snett under viktnedgången, och idag lever jag med en ätstörning. Ångesten flåsar mig ständigt i nacken, men vissa dagar mår jag jättebra. En dag ska jag må bäst, så är det bara!
Otroligt starkt av dig att berätta - tack. Jag är en femtonårig tjej som, det senaste året, har börjat tänka otroligt mycket på hur mycket jag äter osv... har gått ner X antal kilon i vikt. Det tog ett tag innan jag förstod hur dumt det egentligen är, men din blogg hjälper. Jag tycker att det är jätteintressant med bloggar om kost & hälsa, och din ger ett mycket sundare ideal än många andra bloggar.
Men va fan! "Du har bara bytt anorexi mot ortorexi!Hela din blogg genomsyras av en enda sak,kontroll av kroppen,kontroll av kroppen! " Vad är det för jävla skitsnack? Det finns faktiskt folk som älskar träning.
Du är verkligen en stor förebild! Jag frågar mig själv hur detta kan gå till när jag faktiskt aldrig har träffat dig, jag läser bara din blogg. Men...du är en så otroligt stor inspirationskälla och peppare, kanske utan att du vet det, men det är du! Fint att du delade med dig av din känsliga bakgrund, det kan inte ha varit helt lätt! Tack för att du alltid skriver så kloka ord, och jag vill önska dig lycka till med allt! Massa kram och trevlig helg! /Johanna, johannala.blogg.se
Min spontana tanke var - var det någon som trodde något annat? Krasst, men det syns på dig, den självbilden lyser fortfarande igenom. Inget ont menat, men man kan ofta se vilka som trillat dig (både på kropp och personlighet) och vilka som inte har benägenheten att göra det. Hur som helst - skönt att du kommit vidare! Kram och kämpa på med arbetet!
Det kanske blir tjatigt och säga det eftersom så många andra redan har gjort det men jag vill ändå säga att jag tycker det är väldigt modigt av dig att gå ut med det här. Jag följer din blogg slaviskt och älskar den och blir inspirerad av den. Du fick mig att börja springa och du fick mig att springa mitt första lopp. Hoppas din berättelse hjälper många som fortfarande lever med denna sjukdom och som kanske inte har någon närstående som kan hjälpa dem. Kram!!!
Tack för din historia, har själv en liknande bakgrund med ätströningar för ca tio år sedan (var dock inte riktigt så djupt ner i träsket som du var) och instruerar idag dans och gympapass tre gånger per vecka. Träningen var det som hjälpte mig ur mattänkandet, det var det som fick mig att inse att kroppen behöver bra mat för att orka och funger och att ge den allt annat än det är att förstöra den. Du HAR inte en kropp, du ÄR en kropp. Visst finns det glimtar av felaktiga tankar än idag, men dem kan jag slå undan utan problem och det är jag GLAD för! HA en bra helg! Kram Mia
Tycker vekrligen om din blogg och läser i princip varje dag och tycker det är jättebra och starkt gjort att gå ut med din aneroxi öppet. Men som fd anorektiker så blir jag ju tveksam till att du ger råd till unga tjejer om just kost och träning? Känns inte helt okej...
När man har ätstörningar som resulterar i viktras ses det på med beundran. När man har ätstörningar som resulterar i viktökning ses det på med avsmak. Är du underviktig reagerar alla och vill ge dig hjälp, är du överviktig har du bara dig själv att skylla. Alla vet att det är inte för en anorektiker att bara börja äta, men är du överviktigt ställs kravet att du bara ska sluta äta. Ätstörning är vidrigt - åt vilket håll än vikten går!
tack för att du berättade om det. och man blir ju även helt mörkrädd av en del personers kommentarer, som att det inte skulle gå att älska träning, träna mycket OCH vara sund och frisk i det. konstigt att det motsatta aldrig betraktas som "icke-friskt". jag tycker även att du ofta har så himla bra svar på läsarbrev, unga tjejer etc som vill gå ner mkt, bli slimmade, träna bort vissa delar av sig själva, att det är sundare att försöka ha ett helhetstänk kring sig själv och sin kropp istället för att bry sig om man har bulliga vader etc.. kram.
therese, seriöst modigt av diga att berätta om anorexi, men det känns som nästan ALLA har någon form av matmissbruk eller någon speciell relation till mat idag - undravarför samhället har blivit så? eller är det så att vi bara är mer upplysta och folk har aldrig pratat öppet om det förrut. Äter man tre mål mat per dag och tränar kan man ju inte äta så mycket mer för då är man för mätt för att orka träna och självklart kallar man det då ortodoxi... aja, lycka till i din ständiga kamp mot maten. Men av vad jag läst av din blogg har du ett extremet kontrollbehov av mat etc. fortfarande.
Starkt att berätta! och jag tror det behövs fler som uppmärksammar detta med sina egna erfarenheter, ni som varit med om det kan faktiskt göra en skillnad. Ja, det kan vi väl alla göra men ändå. Bra gjort!
Otroligt starkt av dig att gå ut med detta! Bra initivativ!
Fint du skriver. Härligt att du får vara en så livsglad kvinna med tokigt mkt energi! kramar Josefin
Bra att du skriver om detta, du är ett levande bevis på att man kan vara både smal, snygg OCH sund! Såg förresten dig och mannen på H&M idag, men vågade inte gå fram. Dumt - för du har en av de bästa bloggarna jag vet. Nästa gång ska jag vara modigare =) Kram.
Modig och personlig historia, du är en förebild för de tjejer som anser att de är tjocka (= fula)! Och så är det inte, snygghet sitter inte i kroppen, tjejer är smarta och spännande hur man än ser ut. Jag tror att många tjejer där ute tänker på vad de äter varje dag flera gånger om dagen... TJEJER! Det är dags att låta vår otroliga smarthet och vår personliga utstrålning komma till ytan. Det går inte att bli älskad om man inte älskar sig själv och sin kropp! Många tjejer tiger i tystand för rädsla att berätta om sina matproblem, men det går inte att bli förstådd och få hjälp om man inte kan berätta!
Du är så bra!!! Åh vad modig du är som lämnar ut dig så här. Jättestarkt! Man blir så inspirerad och hoppfull också.
Bäst att du inser en sak NU! Du har bara bytt anorexi mot ortorexi!Hela din blogg genomsyras av en enda sak,kontroll av kroppen,kontroll av kroppen! Det är skrämmande att läsa hur fixerad du är! Jag hoppas innerligt att du har en psykologkontakt.Atstörningar är kopplat till den genvariant som också orsakar andra missbruk,som t.ex alkoholism!Så snälla goa Therese.det är livsviktigt med stöd och terapi för att hantera den här typen av personlighetsstörning!Lycka till!
wow, jag tror nog att jag respekterar dig ännu mer nu, missförstå mig rätt. Att du har denna bakgrund men ändå trots det (förmodligen på grund av) förmedlar en så balanserad och sund syn på kost, träning och kropp i din blogg. Inget hets, inget dåligt samvete känner jag som läsare, enbart inspiration och nyttiga fakta. Du har verkligen lyckats vända din svaghet till styrka och använda den för att hjälpa och inspirera andra. Cudos to you!
Vad starkt och modigt av dig att berätta här! Som den förebild du är, så är jag säker på att det kan ingjuta mod i andra som är i samma situation eller riskerar att hamna där. Jag har själv haft liknande problem, men inte i närheten av lika allvarliga, för 15 år sen. Men man får passa på sin hjärna och sitt tänkande hela tiden för att inte halka dit igen...
fint inlägg och starkt av dig, både att skriva om det och att ha tagit dig ur sjukdomen! jag befinner mig själv i situationen och dina ord är verkligen inspirerande, you go girl! kramar
starkt att berätta! Vi är många som är på gränsen att falla ner. Själv äter jag bra och tränar men har inte haft mens på snart 3 år.. Ditt inlägg får mig att tänka om när det gäller min hälsa. Kram
Härligt Tessan! Du är så mycket finare idag än vad du var tidigare (inte för att du såg mindre bra ut tidigare) men du ser gladare och mer harmonisk ut idag. Jag har sett dig lite under resan och jag tycker mer och mer om det jag ser. Jag har ju varit där själv som du vet.... Bamse kram till dig.
Modigt och starkt att du vill berätta. Kram!!
misstänkte det!
Men lilla vännen min! Du är stark som berättar, men ännu starkare att du har tagit dig ur det! Stora bamsekramar//Pernilla "Nilla"
man märker att du haft/har det, du verkar aldrig kunna slappna av!
Vad fint att du berättar. Jag har ingen ätstörning, men som många (alla?) tjejer tänker jag mer än en gång på hur jag ser ut och vill se perfekt ut. Den sista frasen omringar hela ämnet "Lyckan sitter inte i kilona" Så sant. Modigt av dig!!
Bra gjort!!! Det behövs fler som du!
Bra att du berättar, tycker jag - och ännu bättre att du har väntat tills du själv känner dig redo. Var försiktigt nu bara - det kan hända att du får många mail från folk som vill ha hjälp, ser upp till dig och vill att du ska vara deras behandlare - och se till att säga ifrån om du känner att du inte orkar! När man har varit sjuk är det inte optimalt att ha någon som är sjuk för tätt inpå, även om man gärna vill hjälpa så tar det så oerhört mycket energi. Kram, Mela
Du är bäst!
Heja dig! Jättebra att du vill inspirera och motivera med din berättelse, och jag är säker på att det finns många som kan känna stöd och drivkraft genom din historia. Bra gjort och lycka till!
Åh, men gumman!!! KRAM!!!
du är en förebild för mig gumman! tack!!! Ses snart?? Kram INgela(igen)
Jag tycker att det är oerhört starkt och bra av dig att våga gå ut med något så personligt i ett offentligt forum. Att du berättat din historia kanske kan hjälpa någon annan. Vad du är bra!
- Spinningskor
- Läsarfråga
- Rekord!
- Pizza
- Jag som löpare
- Veckans blogg!
- Vinnaren
- Träning och frukost
- Jag är lite kär
- 2 mil - check
- Äntligen långpass
- Carola - 25 år som artist
- Födelsedagsfika
- Fina fransar
- Nu börjar dagen
- Härliga helg
- Tänkvärt
- Wellness-skolan
- Njaaae
- Kesoplättar
- Danstävling
- Vilken respons
- Bra tennis!
- Blogger Boot Camp 2009
- Tävla här!
- Ibland flyter det
- Provträna nu
- Test: Kinesiscirkel
- Think positive!
- Idrottsgalan
- Barbierosa
- Träningstrender
- Gör din egen müsli
- I Aftonbladet
- Bättre och bättre
- En hälsning
- Veckans blogg!
- Löpning i arla morgonstund
- Shopping!
- Värsta goodiebagen
- Pizza och bad
- Mörker och ylande hundar
- Lager på lager
- Trötta 1,3
- Flätat hår
- Himmelskt
- I spåret
- Dags för längd
- Framme i kylan
- Maxat mål
Annons:
Testa kändisfrisyrer
Funderar du på att fixa lugg som Heidi Klum? Eller lockar som Lindsay Lohan? Testa Veckorevyn.coms kändisfrissa här!
Kändisfrissan – nu även med killar!
-
Sex & Kärlek
hej folk! jag kan bara int... -
Sex & Kärlek
insimination -
Hälsa
hej jag tränar varje dag r... -
Sex & Kärlek
Hur ska jag göra?
