whatever happened to baby jane?

mitt över gatan bor ett medelålders par. jag vet inte om de har barn. ofta hör jag dem skrika åt varandra, ibland tror jag att de ska väcka hanna som sover på balkongen. jag blir så himla... ledsen när jag hör dem. hon skriker med grogghaggeröst, han hör man sällan. det handlar alltid om att hon ska lämna honom, hon får aldrig någon hjälp, han är ett jävla as, vad har hon gjort för att förtjäna detta osv. hon låter så bitter och hätsk och illusionsfri. men hon kan ju inte alltid ha varit sådan. man föds ju inte så där förtvivlat aggressiv. jag brukar fundera på vad som hänt som gjort henne så förvriden, och vad som skiljer mej från henne. och så vips så handlar deras relation om mej och hur rädd jag är för att själv hamna i en liknande. det känns fruktansvärt långt bort från där jag är nu, men så kanske hon också bekymmersfritt tänkte för femton år sedan. huuuu! vi kollar dessutom på den här serien "tell me you love me" nu, jag och min kille. den handlar om fyra par som alla har problem i sin relation och som gemensam nämnare står sex och intimitet. det är en bra serie, och skådisarna är toppen (de på bilden är mitt favvopar), men det som är läskigt är att igenkänningsfaktorn är så himla hög. självklart är deras problem vridna till max och man är själv inte i närheten (ännu), men precis som tanten över gatan så får den mej att tänka: vad skiljer mej från dem? jag vill inte vara en skrumpen citron när jag fyller fyrtio, helt befriad från nyfikenhet, livsglädje och drömmar. men det ville ju inte hon heller. ju! fy fan vad creepy.

sånt kul tänker jag på i kväll. jag tror jag ska läsa den här boken. verkar lite (jätte!) mumbojumbo men jag har hört så mycket om den att det kanske kan vara värt ett försök. läste att christina ricci var ett stort fan av mumbojumboböcker. kan hon så kan jag. i love christina.