the end of the world as we know it

det var bara en sådan dag. jag vaknade och visste att den skulle gå åt helvete. och mycket riktigt. innan klockan slagit elva hade min kille slagit igen dörren med ett "det här går inte, vi hörs när du inte är lika sur". poff! så var han borta. och jag ensam kvar. för andra gången på en vecka hade jag den där känslan i magen som jag inte haft sedan jag bodde ihop med han jag trodde var mitt livs kärlek, den känslan jag hade sista halvåret när jag bit för bit förminskade mej själv tills ingenting fanns kvar, då jag dag för dag drog mej mer och mer inåt i mej själv tills jag nästan imploderade. vilket är så paradoxalt för mitt hjärta blev bara större och större, som i den där roger sanchez-videon om ni minns, så jävla vidöppet för en kärlek jag aldrig fick och min hud hade en yta stor som västmanland, snyftandes efter en endaste endaste tröstande liten klapp. det har med andra ord varit en helvetisk dag. en vän ställde frågan "ja men MÅSTE du vara med kalle då?". jag blev helt paff och det svartnade för ögonen. i flera sekunder var jag helt ställd och sedan översköljdes hela jag av ett stort "jamen det är väl klart som fan att jag måste, jag vill inget annat". men sen så funderade jag på det där hela dagen, frågan ekade sej kvar i mitt huvud långt efter att samtalet var över. det är ju lite konstigt faktiskt, att jag aldrig någonsin reflekterat över att vi kanske inte borde vara ihop? kanske har jag tänkt att tanken i sej varit för skrämmande. läskig att ens uttala för sitt inre. men idag sattes den bollen i rullning och tankarna sprang i ett ekorrhjul som aldrig aldrig tycktes vilja stanna.

men till slut så gjorde dom det. med ett stön stannade min lilla hamsterhjärna och tumlade ut i sågspånen. och svaret var ju solklart. jag älskar min kille. jag älskar vårt barn och vårt liv tillsammans. ja, vi grälar och härjar och surar men vi LEVER, för guds skull. vi har inte stagnerat och blivit bittra, vi slåss fortfarande med näbbar och klor för det vi tycker är rätt och ja, tyvärr tycker vi sällan lika, men fan, det är ju först när man inte längre orkar ta fajten som det är dags att börja oroa sej för om hjärtat längre är med. och trots den fittiga dagen och alla de mörka tankarna, så var det ändå en bra dag. jag påmindes om att jag är så arg och kämpar och blir blå för att jag bryr mej så mycket. för att jag har något att kämpa för goddammit. jag blir fan avundsjuk på mej själv när jag tänker på allt fint jag har. jag glömmer bara bort det ibland.

ps. på måndag ska maria sveland som skrev bitterfittan debattera mammarollen i det där mustafa can-programmet på SVT. missa inte det.