i KNEW it!

ha! jag visste det. sekunden jag tackade ett tveksamt ja till att börja skriva recensioner igen, så hade jag på känn att det skulle gå åt skogen med det allvarsamma löfte jag gav mej själv för lite över ett år sedan, det som löd "emelie, du ska härmed för alltid slippa skriva intervjuer och artiklar ever again". redan för två månader sedan när jag gick med på att åter börja skriva reccar igen så fullkomligt skrek min mage åt mej, "är du het jävla från vettet?!". och visst var jag det. för nu är det "vill du intervjua markus?" hit och "vill du intervjua cesar?" dit. smickrande givetvis, men vad mina kollegor inte förstår är att det för mej gör ont att skriva. det är som att skita ut ett jävla kylskåp hver gang. undrar hur länge jag kan stå emot innan jag faller till föga och till slut sitter där med nån sabla bandspelare och nåt stackars popband framför mej. missförstå mej inte, jag vet att jag är superpriviligerad och har ett skitkul jobb med lite glans och så där, men jag hatar verkligen att göra intervjuer. känner mej så förbannat ointelligent när jag utför dem. "ööööh, hur låter den nya skivan dårå?". ahmen ORIGINELLT frågat, emelie. verkligen. superoriginellt.