Kladkoder

Att inte kunna kla mig som jag vill ar frustrerande. Det utgor en sa stor del av min personlighet!
Kanslan ar likvardig att ha pa sig en tjock dunjacka inne pa en varm klubb. Jag bar lanade klader och kanner mig saledes som min mamma, min kusin och lika delar turist. Det enda som finns kvar av "mig" ar mitt osminkade ansikte (fast sminka sig far man) och snorgrona strumpor som lyser igenom mina sandaler.
Far hysteriskt roliga sms av en kompis. "Ge mig smaskiga detaljer om helgen pronto" skriver jag till henne och far tillbaka berattelser som vittnar om en tillvaro jag inte sett roken av pa sju dar. Eller var det sju ar?
Jag langtar tillbaka litegrand till mitt oregelerade liv dar jag kan ga omkring barfota i sandalerna. Jag skriver "litegrand" darfor att det ocksa ar skont att slippa det hyperkommersiella Stockholm for en stund.

En annan rolig sak har ar synen pa barn forresten. I Sverige kan barn ofta vara till besvar, man har barnfria fester o.s.v. Har ar det helt annorlunda. Oftast gar mannen (och inte mamman) stolt med barnet i famnen som en trof'e. Leksaksaffarerna ar otroliga, stora, valsorterade och med leksaker som skulle gora kungabarnen avundsjuka. Ungarna har sina platser overallt och helst ska man ge pappan och mamma uppmuntrande blickar da man ler och visar att barnet ar valskapt. Kanske ar det inte sa konstigt, med tanke pa att nastan halften av befolkning ar under 25 ar och att barnen ses som det stora hoppet for framtiden.