Hur man ska bete sig

Pa flygplatsen i Shiraz stod nagra killar bakom oss och dividerade kring vartifran vi var, Italien var de narmaste de kunde gissa. Vi borjade prata med dem och de var skittrevliga och sa att de garna hade velat halsa pa oss genom att skaka var hand men att det inte riktigt var okej att gora det offentligt. Kom pa att det forsta jag gjorde pa Tehrans flygplats var att ta guidens bror i ett fast handslag, titta honom i ogonen och presentera mig. Oops.

Ska man ga hem som kvinna har, ar det bast att vara ratt timid och tystlateten samt tacksam for det mesta. Det ar liksom kulturen. Man gar fram till receptionisten (min nya kompis och anledningen till att jag ens kan skriva det har inlagget) och sager -Hoppas ni inte ar trott av ert arbete, varpa hon svarar -tack, och sen atergar man till ens riktiga anledning till varfor man ens gick dit.

Well, det ar krangligt men helt klart vart besvaret. Nagon har forresten undrat i kommentarerna (TACK FOR ALLA KOMMENTARER! BTW!) om varfor jag inte bor hos min persiska familj. Jo, det beror pa att jag har behovt ett pass for att komm in till det har landet eftersom min pappa ar harifran, och det tar tid att fa ett medborgarskap. Har jag inte ett medborgarskap far jag inte aka tillsammans med min pappa. Och mitt pass blev inte klart forst dagen innan vi akte - darfor drog jag hit med min mami och hon bjod oss pa rundresan. Jag ska traffa slakt pa fredag.

Okej C ya!